El camino Verde del V - Att renovera framvagn, fjädrar anamma

Publicerad 2008-01-01 09:10

Att ha fräsch framvagn är inte bara snyggt, det är viktigt för säkerhet och väghållning också. El Caminon får hjälp att spåra säkert och stadigt.

Tack vare att El Caminons tidigare hem, Colorado, mestadels är torrt som krut har hela renoveringen varit en fröjd. Totalt hitintills bult har strejkat, resten har släppt som om bilen var byggd förra året. Framvagnen var heller inte i särskilt dålig kondition, men med en rätt rejäl effektökning på agendan valde vi att satsa på helrenovering samt hårda polygrafitbussningar överallt. Framvagnstypen som sådan är på typiskt GM-manér robust och enkel. Lyfter du på locket på en 60-tals Impala, en Chevelle från 70-talet eller en Caprice från det mörka 80-talet ser det ungefär lika ut. Dubbla A-armar, skivbromsar, i bästa fall en krängningshämmare samt styrsnäcka.

Att demontera är inte särskilt märkvärdigt. Som vanligt är det lite beroende på skicket på din bil. Ska du återanvända styrstag, leder och bussningar får du såklart vara lite mer aktsam. Ska du exempelvis byta styrstag är det en bra idé att lossa alla stag inklusive hjälpstyrarmen i ett stycke. Spar dem till dess det är dags för montering, så har du en förlaga som visar hur det var justerat före renovering. Enda tillfället du får se till att vara noggrann är när fjädrarna ska släppas lösa. Har du en big block-bil med riktigt grova fjädrar blir det än värre. Den lagrade energin i en komprimerad fjäder räcker för att dräpa den stadigaste av garagemurvlar. Det är helt enkelt ett jäkla drag i stålet. Historier om fjädrar som bänts lösa med spett och raskt gått igenom närmsta vägg har de flesta hört. Och det är faktiskt precis så illa eller värre det kan bli. Använd fjäderspännare, och minst två! Det här är också enda tillfället det blir trångt åt fingrarna på denna framvagn. Att få in fjäderspännarna mellan fjäder och lagringen i framvagnsbryggan kan kräva en del tålamod.

Med fjädern komprimerad kan du sedan lossa undre bärarmen. Gör du detta moment med motorn kvar i bilen blir det faktiskt lite lättare - tyngden gör till att börja med att fjädern redan är rätt hoptryckt. För det andra kan du nu sätta en domkraft under bärarmen och hissa en bit utan att hela bilen lättar. Att ha en domkraft som stöd är oavsett vilket att rekommendera. Resten av demonteringen är enkelt, terapeutiskt skönskruvande. Slå på en bra skiva, ett kassettband eller radion och ta det lugnt och fint. Ett mått på hur din framvagn mår är, förutom slitaget på bussningarna, är antalet schims vid övre bärarmarnas fäste. Är de många, och framför allt ojämnt fördelade kan det vara idé att kolla om bilen varit smälld - din ram kan vara sned. Oavsett vilket är det heller ingen dum idé att notera hur dessa schims sitter, även detta kan vara till hjälp när den renoverade framvagnen ska justeras.



Med allt detta gjort tog tvättades allt löst med högtyck och varmt vatten. Sedan lånades ett blästerskåp i några timmar. Därnäst slog vi lös de gamla bussningarna. I detta moment är det lätt att skada bärarmarna. Original är de faktiskt påfallande mjuka, och boxade är de inte heller. Trycka i nya bussningar kan man göra på lite olika vis. Har man tillgång till en stadig hydraulpress är det enkelt gjort. Har man ingen får man kompromissa. Det mesta arbetet med detta projekt utförs i Jämtlands mörkare delar, så vi gjorde uppstyvande distanser, tog fram storsläggan och gick ut till huggkobben. Siktar man bara rätt går det minst lika bra.

Eftersom hela detta projekt redan spårat ur å det grövsta tillbringades sedan ett par dagar med sandpapper och smärgelduk. Vissa delar hade nog gått skicka direkt till krombadet efteråt, men istället blev det lackboxen nästa. Med etsande primer och en epoxylack avsedd för lastbilar blandad med mattmedel för att likna originalet, blev resultatet nästan för bra. Ganska många timmars slit och slip senare var även ramen lackad, varpå det riktigt roliga börjar - montering.

Som med så mycket annat gäller det att vara noggrann, montera rätt bultar och brickor. Och glöm inte saxpinnarna! Börja med övre bärarmarna. Sedan är det dags för en omgång med fjädrarna igen. Vi fick komprimera dem i två steg för att få dem tillräckligt korta. Först skruvade vi ihop dem med utvändiga spännare, sedan kopplade vi på ett par invändiga. Med dessa på plats lossades de yttre, och fjädern kunde monteras tillsammans med undre bärarmen. Vi provade av ren nyfikenhet också en annan metod. En lång gängstång monteras med mothåll genom undre bärarmens stötdämparfäste. Sedan träs fjädern över, och hela härligheten passas in mot ramen. Gängstången förs upp genom stötdämparens övre hål, och sedan är det bara att veva på. Men stötdämparfästets övre hål tillåter inget mycket grövre än en 12 millimeters gängstång. En sådan tål inte så mycket, och det knakade betänkligt. Inte heller blev vinkeln mot undre bärarmsfästena särskilt lyckad. ”Abort mission”, som de säger på film. Nej, fjäderspännare är helt klart att rekommendera.

Med bärarmar, fjädrar och spindlar på plats är resterande arbete är en enkel defilering in i mål. Med nylackerade, rena delar och nya eller renoverade bultar är arbetet en ren fröjd. Detta tillsammans med nya genomslagsgummin, kulbultar och hjullager fullbordade det hela. Nya skivor är också på väg, men de har helt enkelt inte hunnit fram till skogen än - samma sak gäller bromsok, rör och slangar. Med en renovering på gång ska man inte alls skämmas att ta en paus, sätta sig ned och filosofera lite med sitt bygge. Summera arbete och erfarenheter. Fundera över nästa steg, kanske ge sig själv en klapp på ryggen för ett jobb väl utfört. Eller om det inte gått vägen - samla ork att göra om. Det finns säkert de som skrattar gott åt oss bildårar, men att för första gången på ett år eller mer kunna sänka ner sitt bygge på egna hjul är en högtidsstund. Nästa gång ska vi ta en titt på den nybyggda motor som än så länge vilar i ett hörn av garaget.

El Camino Verde del lV El Camino Verde del Vl

Av: Billy Söderin