El Camino Verde del Vlll - Fix, tricks och en barncykel

Publicerad 2008-02-19 15:28

El Camino Verde är Wheels insats för miljön. Jag har det senaste året arbetat med ett projekt där det mesta görs miljövänligt. Min El Camino från -71 genomgår ett rejält anisktlyft och i tidningen har läsarna kunnat följa projektet som nu börjar närma sig slutskedet.

Ett bilbygge genererar enorma mängder arbete. Den stora bilden är lätt att se, men utan detaljer fungerar inget.

El Camino Verde är inne i en fas när striden går över ett flertal fronter. Inga stora slag, men en jäkla massa små skärmytslingar här och där. Ett större problem har dock dykt upp sen sist, samt också avstyrts. Bilen lackerades ju i delar. Detta skedde i ett läge då projektet drevs framåt i ett flertal olika garage på olika orter.

Sådant arbete är såklart förenat med en del risker, som till exempel det här med passform. Vad händer om du lagar skärmar, provmonterar, och sen lackar separat? Just det, den fina dörrspringan blir självfallet till ett snett, gapande hål. Hur sådant händer är ett mysterium. Vissa skyller på bristande kompetens, andra på otur eller lite väl raskt arbete. Sen har vi ju lagen: Alltings jävlighet. Det som kan gå åt helvete gör det också. Baserat på en försvarlig mängd egna erfarenheter vill vi gärna sätta en hel del pengar till den sistnämnda faktorn, populärt kallad Murphys Lag.

Murphy kom alltså till garaget och hälsade på när det var dags för montering av höger framskärm. Efter lack passade den tidigare så fina skärmen ungefär lika bra som sadel på en ko = inte alls. Det blev ett sådant där ögonblick när man trött sätter sig på pallen, tittar och tittar igen. Nej, den passar verkligen inte. Bara att kapa upp och ändra. Gör om, gör rätt, och sedan sjutton mil enkel väg till billackeraren.

Roligare var det med rattstången. GM:s tiltstänger har ett lager för själva styrstången i sin övre del. Lagret vill gärna glappa på ett sätt som inte alls känns förtroendeingivande eller säkert. Tyvärr kostar detta sketna, okapslade kullager runt 700 kronor, vilket på rent principiell basis kan jämföras med att bli rånad. Denna svulst gnagde i bakhuvudet en tid, när så en ljus idé trillade in. Visst fasen fanns ett liknande lager registrerat någonstans i erfarenhetsbanken - jupp, styrlagret på barndomens trampcyklar. En snabb vända till soptippen gav full pott, vinst och seger. Styrlagret passar som hand i handske i rattstången, dessutom har det fler kulor än originalet. Leve Kajsa Varg!

En annan front är just fronten. Här har vi sen sist blästrat - med miljöklassad sand - riktat, lackat och monterat hela härligheten. Återigen blir det uppenbart hur lätt tankarna tar bekväma genvägar när projektet planeras. Vem kommer ihåg att lyktpottor med kringutrustning tar en hel veckas kvällsarbete i anspråk? Eller att det går lägga ner fyra timmars svetsning på en batterihylla utan att ens bli färdig? Men fint blir det. Särskilt dörrgångjärnen blev riktiga tårdrypare. Tajta och lackerade utan rinningar eller torrsprut.

Klarlacken fick utmärkt lyster. Tråkigt nästan att de knappt syns. Men det är ju så det fungerar. Detaljnörderi är en sjukdom som accelererar och sprider sig som en löpeld i blodet. Innan man fattat vad som hänt står man där och jagar sliprepor på fläktkåpans insida. Riktar clips med stort tålamod, för att sedan bända och böja dem på plats till en tillvaro där de döljs totalt för all framtid.

Men tillfredställelsen, mina damer och herrar, tillfredställelsen är total. Det är bränslet som för projektet vidare genom vintermånaderna.

El Camino Verde del Vll

Av: Billy Söderin