En svårtyglad Chevrolet med smak för alkohol

Blicken går mot den gigantiska kollektorn och reglaget längst upp. Ett försiktigt tryck på gasen, spjället öppnas någon millimeter till. Det tjuter till och slicksen, breda som oljefat, tappar fäste direkt. Vad är nu detta? Jo, Linus gamla Chevrolet Bel Air har 974 svårtyglade hästkrafter. Och varför har man en bil som, hur man än vrider och vänder på argumenten, är helt vansinnig?

-Jag ville ha nåt att burna med, en bra raggarbil.

Jaha. Jo, det är klart. Ska man göra något kan man lika gärna göra det ordentligt. Så Linus köpte sig en -55 Cheva Bel Air i delar. Ett bygge som redan hade passerat några ägare här i Sverige och nästan kommit ut på vägarna. Fast vid första försöket gick det åt skogen, ordentligt. Provturen 1987 slutade upp och ner, för dåvarande ägare fick för sig att testa bilen efter ett antal öl i strupen. Därmed tog orken tog slut och Chevan avyttrades.

Resan börjar

Fram till 2004 hade den gamle gått via Borås till Örnsköldsvik och fått bägge trösklarna, höger bakskärm, dörrskinn samt tak och instrumentpanel ersatta. Detta förde bilen tillbaka till en plåtmässig status som före kraschen, men resten var i stort orört. Byggaren i Örnsköldsvik hade ramlyft och blästrat samt breddat hjulhus och ändrat ramen för feta hjul. I det läget snubblade Linus över bilen.

-Jag var först rätt besviken när jag tittade på den. Men jag ville ju ha en -55:a HT och ju mer jag tittade desto mer såg att jag att det åtgärdade i alla fall var bra gjort. Dessutom fick jag med mycket nya delar och en hel del nykromat.

Linus hade precis sålt sin första jänkare, en kompressormatad -65 Chevelle. Motor och låda, en 350 med Littlefield 6:71:a samt en preppad TH350 behölls. I tankarna skulle -55:an kunna nöta väg redan nästa sommar. Så Linus satte igång med grovriktning av den ordentligt ärrade karossen. Hjulhusen bak breddades än mer och i februari 2005 kunde bilen tack vare goda vänners hjälp skickas till Milles Billackering. Samtidigt forcerades klädsel och övrig interiör. Alla mjukdelar var slut, det enda som återanvändes var stommarna som blästrades.

-Jag köpte färdigsydd klädsel inklusive innertak och gjorde resten av jobbet själv. Innertaket var för övrigt bland det mest tålamodsprövande med hela renoveringen, jäklar vilken tid det tog.

Framvagnen var redan renoverad, här räckte det med en sänkning på drygt två tum samt justeringar. Bak satt en kortad en 12-bultad sak som blev av med ytterligare 35 millimeter per sida med hjälp av kollegan Micke Westrin.

Receptet har också C-clip eliminatorer, 4:56 Richmond-drev med spole från Strange och Moser 30-splinsade axlar. Denna hängdes i original bladfjädrar plus hemsmidda tractionbars och nya stötdämpare. Med bladfjädrarna flyttade långt in under bilen blir det lätt lite vingligt, vilket Linus också fått erfara, men mer om det senare.

Laddat för dunder

Bilen blev alltså lackad, klädd och klar med kompressorknota lagom till sommaren 2006. Det skulle kunna sluta där. Mången gasglad entusiast hade suttit nöjd så. Fin femtiofemma, fixad och frän med ryt under huven. Men inte Linus. Kartongvis med dynamit anlände till garaget under vintern 2006. En till 400 kubiktum strokad 350 byggdes på ett Dart-block med en BRC Competition Series vev och Callies Compstar stakar. På dessa monterades JE inverted dome kolvar. En mekanisk rullkam med Lunati kamdrivning lirar fint med fjädrar och lyftare från Isky. Topparna är riktigt guld, Pontiac 867 med 2.125/1.625 titanventiler.

-Jag ville ha värsta tänkbara flöde för Chevy smallblock med 23 graders toppar, så det blev första inköpet. Mad Cap Racing hade dessa, de var lite begagnade men nyportade, kompletta med nya Crower axelvippor, berättar Linus.

Ett Pro Dominator insug portades och modifierades med en Autocadritad adapterplatta för uppgiften. Som garnityr på tårtan hamnade The Blower Shops 8:71 Stage 3 kompressor samt Autronic SM4 insprutning med en birdcatcher och tio spridare från Deplhi.

Ja, ni hör ju själva – här snackar vi svårt vansinne. Det färdiga monstret skulle bromsas hos Ljunggrens Motorteknik i Matfors. Allt riggades upp i bänken – och herrejösses – maskinen spottade, fräste och ylade som en varg med kulorna i skruvstäd. Något var fel, men vad? I en veckas tid testades teorier och lösningar, men lönlöst.

-Den misstände från första sekund faktiskt. Vi funderade på om avstånd och vinklar på spridarna var fel, men inget hjälpte. Till slut kom vi på att det var MSD 7AL3-boxen som störde insprutningen. Vi bytte till en vanlig AL6:a och sen gick den klockrent, garvar Linus.

Mätarnålarna hoppade nu iväg som jagade av satan själv. Resultatet blev 974 miljövänliga hästkrafter och fasansfulla 1174 Nm i vrid vid 14 Psi laddtryck. Miljövänligt? Skojar vi med dig käre läsare? Nej, för visst kör Linus på E85. Fast det är klart, snittförbrukningen ligger som bäst på allt annat än modesta fem liter milen. Ho ho. Fördelarna är alltså primärt effekt- och temperaturmässiga.

-Jag planerade redan från början att köra på etanol. Man kan ladda mycket mer, och det märks jäkligt väl på temperaturen också. På tomgång har jag 70 grader Celsius i insuget, men så fort jag trycker på gasen går temperaturen ner till 40 grader. Perfekt för överladdning eftersom värmen är största faran för en kompressor. Med ett bränsle som kyler bra så avtar problemen med spikning.

Energin tar nya vägar

När vi ruppar runt i centrala Rättvik noterar jag att det ryker och dammar kring bilens bakre

delar. Tittar ut genom sidorutan och konstaterar att det fruktansvärda flåset från avgaserna blåser upp allt vägdamm från kanten mellan väg och trottoar.

-Ja, men det står ju ”Blower” på bakluckan, flinar Linus.

Avgassystemet föresten. På Hot Rod Reunion blåste det så bra från rören att damernas kjolar gick till väders. För att få till det flödet fick Linus rita av topparnas avgassida och faxa över en skiss till Stahl Headers. Från dessa headers med tvåtums primär-rör byggdes resten hemmavid i rostfritt 3,5 tums. Bakåt bestod drivlinan under sommaren 2007 av en B&M-byggd TH400, men den gav upp och ersattes under hösten av en TCI-preppad dito som ska klara en bit över 1000 hästar.

Och hur var det nu med den vingliga bakaxeln?

-Det har ju sprungit iväg lite med effekten, erkänner Linus, när jag påtalar incidenten vid vårt möte i Västerås.

Bilen står riggad och klar för en liten däcksbrännare. Kameramannen, det vill säga undertecknad, redo utanför.

-Jag slänger i tvåan så jag får lite fart på däcken, hojtar Linus genom mullret.

Detta är bra tänkt, men fungerar sämre i praktiken. Inte alls, skulle man kunna säga. På någon sekunds roterande hinner däcken expandera så pass att de tar i hjulhusen. I rask följd händer då följande: De feta hjulen studsar som flipperkulor. Tar med sig bakaxeln i denna klart olämpliga dansmanöver och skickar hela bilen till väders med sådan kraft att bakluckan flyger upp. Tjong, pang, skrammel. Kardanen går i backen med en otrevlig smäll, sen blir det knäpptyst. Jag släpper kameran och börjar tänka på hur jag ska förklara för chefen att vi är skyldiga en preppad 12-bultare med tillbehör. Försöker ursäkta mig inför Linus, men han tar det med ro, lägger sig ner och kollar läget. Bakaxeln har lossnat och vridit sig uppåt så till den grad att yoket slagit hål i golvet och gått sönder på kuppen.

Sånt som händer, säger Linus och försöker fixera den löst hängande kardanen med spännband.

Det är ju så här när man ökar effekten. Den svagaste länken ger alltid vika. Nu gick det att räta upp och dra fast allt och en ny billet yoke monterades. Det gick åtminstone cruisa resten av sommaren.

Förbättringar

Sundsvalls svar på Storsjöodjuret i Östersund.

Linus med vänner bygger nu stabila stegar som ska hålla axeln i schack, och det med coilovers samt en rejäl krängningshämmare.

-Förhoppningsvis ska det hålla så pass att jag kan testa bilen på Sättna (Sundsvallsdragracebana) och så jag ska sätta i bälten också. Går det bra får jag väl bygga bur också, men den blir i så fall bultad, man måste ju kunna skjutsa folk, konstaterar Linus per telefon.

Skjutsa folk. Så var det ja, det här är ju en raggarbil. Hela semestern kördes Chevan runt på en pickup föruppmärksammade nedslag, bland annat i Rättvik och Västerås. Men det är ändå på hemmaplan allmänheten visat störst intresse. Vissa har klagat på ljudnivån, andra har betalat för att åka. Oavsett om man offrar krogkassan för en provtur eller ringer polisen när köttbiten skuttar av talriken, är det svårt att lämnas oberörd av Linus etanolmonster. Med mer än fem gånger originaleffekten blir alla intryck förstärkta i kvadrat, minst. Vi gillar den skarpt, och kan bara säga tack för provturen, kan man få åka en sväng till?

Av: av Billy Söderin