Boyd Coddington ur tiden

Boyd Coddington kom ursprungligen från Idaho men flyttade till Kalifornien för att jobba som maskinist på Disneyland. Boyd var nämligen duktig på att fräsa och svarva. Hans hotrod-intresse gav honom snabbt en hobby som snart tog över all tid.
Med chassibyggaren ”Lil John” Buttera som polare fick Boyd nya radikala idéer, bland annat mycket bearbetad aluminium. Efter att han byggt en T-Ford sedan och en fin silverfärgad -29:a Ford hi-boy roadster i traditionell stil kom folk och ville ha hjälp med sina roddar. Snart blev det så mycket jobb hemma i garaget att han fick tillkalla hjälp. Det dröjde inte länge förrän han hade ett gäng omkring sig med Tom Vogele, Gary Gripp, Bob Bauder och svensken Lasse Johansson. Detta var i början av 80-talet och de som hjälpte till med slutfinishen på bilarna, var Terry Hegeman och en annan känd svensk, Jarmo Pulkinen.
De första bilarna som gav Boyd ett namn var Vern Luce ¬-33:a kupén och Jamie Musselmans -34:a roadster. Den senare vann Americas Most Beautiful Roadster på Okland Showen 1982. Dessa båda bilar skapade en helt ny trend när det kom till street rod-byggande och billetvågen med frästa aluminiumdetaljer var nu ett faktum.
Garaget hemma blev snabbt för litet så Boyd letade reda på en shop i närbelägna Stanton där man skulle kunna växa.

Superkänd över natten
Med den nya verkstaden växte firman fort och Boyd skaffade sig både plåtslagare och egen lackverkstad. Det som snart utvecklade rörelsen ännu mer var att Boyd ville göra egna fälgar.
Det var Lil John Buttera som gjorde de första billetfälgarna genom att köpa fälgringar och fräsa/svarva sina egna centrum. Han ville dock inte starta någon tillverkning, bara göra billetdetaljerna till sina egna fordon. Backspeglarna och instrumentbrädor var typiska detaljer.
Boyd insåg att detta var ett bra sätt att göra byggena mer personliga till de kunder som nu stod i kö. De första fälgarna Boyd producerade var tredelade med delade engelsktillverkade fälgbanor. Alla var av riktig knock-off typ, något som dock senare övergavs.
Det blev en läroperiod med att tillverka fälgarna. Snart kom de tillbaka med bultar som gått av mellan fälgbanorna och centrum. Man uppdaterade till grövre bultar och började även testa att göra tvådelade fälgar, vilket ett par år senare tog över helt och hållet. 1987-88 jobbade fem personer i fälgshoppen som fick ihop fyra-fem set fälgar per vecka, vilka användes framförallt till bilar byggda i hotrod-shoppen. 1988 registrerades Boyds Wheels.
Vid det här laget hade ett gäng svenskar börjat hos Boyds och i slutet på 80-talet jobbade som mest elva. De flesta fanns i hotrod-shoppen och byggde Boyds vinnarbilar. Undertecknad var också på plats och hjälpte Boyd med att skapa ett datasystem för fälgshoppen.
Svenskarna, som Larry Sergejeff, Lasse Johansson, Johnny Andersson, Valle Waltin och Kalle Jonasson blev grundpelarna i bilbyggandet. Under åren var det dessa grabbar som byggde 75 av Boyds vinnarbilar. Visst var också amerikanare inblandade som exempelvis plåtslagare men svenskarna gjorde mesta jobbet.
Boyds roddar var i hu alla hotrod-tidningar och kunderna betalade stora pengar för att få sina drömbilar byggda. Under de första åren stod Thom Taylor för all design och kunderna fick se skisser på bilarna och detaljerna innan man började bygga. Under åren vann de Boyd-byggda roddarna det prestigefyllda priset ”Americas Most Beautiful Roadster” sex gånger, vilket ingen annan kommit i närheten av.

Inte bara roddar
Både fälgshoppen och hotrod-shoppen fick fler anställda. Hela rörelsen flyttade även till större lokaler ett par kvarter från gamla stället.
Bland kunderna började intresset för andra typer av bilar också göra sig gällande. Speciellt efter att man 1988-89 byggt milstolpen ”CadZZilla”, -48 Cadillac Sedanette fastbacken för ZZ-tops Billy Gibbons.
Man hade tidigare renoverat dyra muskelbilar som Boyd köpt in bland annat från Sverige. Nu blev det också modifierade 50-talare som den Taylor-designade ”Chezoom” och den extrema Alumna kupén. Ett annat extremt bygge var Wes Rydells fyrdörrars -50:a Cheva fastback, som var nästan lika påkostad som ”Cadzillan” med över 300 000 dollar. Roddarna var dock fortfarande grunden i bilbyggandet.
Efterfrågan på fälgarna ökade stadigt liksom deras storlek., Den amerikanska metoden med att bygga upp ett företag är att så fort det börjar snurra så anställer man mer folk, skaffar fler CNC-maskiner och börjar köra två- och treskift. Fälgtillverkningen skedde nu i en jättehall där maskinerna gick nästan dygnet runt.
Då företaget växte så fort blev kontantflödet och annat mer invecklat. Boyd anställde Bran Farnshaw som vd. Brads jobb blev att utveckla bolaget och det första han gjorde var att skapa en hel serie med Boydkläder för att säljas i den egna butiken. Man skaffade också en långtradare för att kunna visa både bilar och sälja sina andra produkter på alla stora hotrod-möten runt hela USA. Man började också arrangera hotrod-möten utanför firman i Stanton och fick hjälp av den lokala polisen att spärra av gatan. Brad hade siktet inställt på att göra företaget börsnoterat vilket också skedde 1995.
Boyd själv hade ingen bakgrund eller utbildning i att driva ett större bolag. Då och då blev det kontroverser mellan Boyd, Brad och investerarna. För att kunna börsnotera ett bolag bör det ha vinster under fem år innan det kan godkännas. I Boyds fall fick det betydligt fortare. När problemen började hade fälgtillverkningen 315 anställda och man körde i fulla skift. De börsnoterade aktierna steg från introduktionspriset 6,25 dollar upp till över 17 så det gick mycket bra till en början med. Omsättningen var 27,9 miljoner dollar 1996.
Året efter började motgångarna då bland annat SuperShops gick i konkurs, med en skuld till Boyds på över 500 000 dollar. Vinsten det året rasade och en slipad industrikille, David Asher, anställdes som vd för Boyd Wheels. Det skulle rädda företaget. Hela krediten hade dock använts till att bygga ut rörelsen, vilket ledde till kontantproblem och aktierna började dala. Investerarna ställde frågor och det slutade med att banken sparkade Boyd som styrelseordförande och ställde in betalningarna. Brad var smart nog att sälja sina stora poster av Boydaktier innan raset och drog sig ur.
Företaget var dock inte i konkurs utan drevs vidare. Designern Chip Foose fick ta över och köra hotrod-shoppen. Det höll ett antal månader men våren 1998 blev kontantproblemet så akut att det var problem med lönerna för den nu begränsade arbetsstyrkan. Man beslutade att slå igen. Aktierna var då nere i 7 cent styck.
Avslutningen blev en auktion för att tömma lagret på fälgar och annat. När Boyds var som störst hade man ett beräknat värde av 120 miljoner dollar.
Boyd fick nu inte använda namnet Boyd´s Wheels eller Hot Rods by Boyd men det skulle inte ta lång stund innan han laddade om. En investerare vid namn Evans köpte upp Boyd´s Wheels men några fälgar producerades aldrig.

Trots namnet
I princip hade Boyd en plan på att börja om direkt efter den dan han gick från firman i Stanton. Han startade Boyd Coddington Wheels och menade att det var sonen Boyd Jr som drev företaget. Några år senare utvidgade man med Boyd Coddingtons´s Garage, vilket innebär att man har allt under samma tak, bilförsäljning, fälgtillverkningen och bilbyggandet. Boyd vet definitivt hur det ska se ut för att imponera på kunderna.
Den nya shoppen Ligger i La Habra och verkstaden är lika fin som den tidigare i Stanton. Runt tio man jobbar med chassi och bilbyggandet. Två av sönerna är nu mera invecklade i att driva rörelsen, där Boyd Jr sköter fälgtillverkningen och brorsan Greg sköter bilförsäljningen. Boyd själv får mer tid att sköta bilbyggandet.
En stor del av bilarna man bygger i dag är baserade på ett glasfiberkit utvecklat till den ursprungliga Boydstern med skärmar. Samma bygge som vann Oakland Showen för ett antal år sedan. För lite över 300 000 dollar får man chassi och det kompletta karosskittet. En del låter Boyds gubbar bygga den körklar på en gång. Man har åter satsat hårt på billet med helfrästa aluminium I-beam axlar, stag till dessa, strutar till Halibrand axlarna med mera.
Den bil som fått mycket publicitet under senaste tiden är en -29:a A-Ford pickup gjord helt i aluminium, inklusive framvagn, mycket av bakvagnsdetaljerna plus kaross, flak och huv. Den är naturligtvis omålad för att få bästa effekten. Pickupen såldes 2003 på Barrett-Jackson auktionen i Arizona, för runt 800 000 kronor, vilket säkerligen var mindre än byggkostnaden.

För många har tyvärr Boyd mer blivit en tv-kändis i programmet ”American Hot Rods” på Discovery.

Av: Wheelsmagazine